...läsning om en diagnos, så känner jag att mitt huvud håller på att sprängas av all information och av hur verkligheten egentligen är och ser ut. Jag har inte förstått det helt, för ännu en gång - jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara så. Det plågar mig och jag skäms, mer än vad jag någonsin gjort innan. Och ännu en gång tänker jag, "varför just jag?", "vad har jag gjort för att ha förtjänat detta?". Jag trodde mitt liv var på väg åt rätt håll, men självklart skulle det komma ett hinder till. För några månader sedan tog jag två steg ut i rätt riktning, men mitt liv valde att gå tillbaka ett. "När är det min tur att få känna lycka i mer än två dagar?", "när får jag leva mitt liv så som alla andra gör?"
Alltid när jag lyckas ta två steg fram i mitt liv, så ska det alltid dyka upp något så jag tar ett steg tillbaka. Jag kommer inte komma någon vart på så sätt. Behöver jag göra något annorlunda? Gör jag något fel när allt jag försöker göra är att göra rätt?
Jag har börjat fundera på om jag ska skriva en bok, och jag vet precis vad den ska handla om. - Har märkt att jag har börjat skriva ord och korta meningar som har mer betydelse än vad som står, men att man ändå förstår vad det är man menar och vill säga med det. Så jag tror jag börjar därifrån och sen ser vart jag hamnar..